det hundrade fåret
Ibland händer det mest oväntade händelser när man vandrar så här, berättelser som jag levt med väldigt länge blir helt plötsligt alldeles levande…..
solen har värmt upp den morgonsvala luften och hettan gör sig allt mer märkbar, i det oändliga landskapet som jag vandrar i rör sig inte mycket, det är som landskapet, ja, hela naturen förbereder sig för siestan… då, långt där borta framför mig ser jag hur marken rör sig, sakta men säkert närmare och närmare mig, och som taget ur en gammal skolplansch synliggörs en herde framför mig på stigen, säkert hundra får, två hundar och denne herde med en lång mantel och herdestav, det enda som bröt av var väl solglasögonen och mobiltelefonen han pratade i, det var som att resa i en tidsmaskin, och innan jag visste ordet av så stod jag mitt inne i denna fårahjord, jag befann mig på en ö medans alla fåren passerade runt mig, jag stod alldeles stilla i denna flod av bräkande och ulldoftande massa, konstigt nog verkade djuren inte rädda för mig, kanske var jag bara ännu ett rundningsmärke på väg mot deras betesmarker… efter en kort stund var hjorden förbi och jag vände mig om för att fortsätta vandringen och då stod det där, ensamt, tyst stirrande… det hundrade fåret…
vet inte varför det kommit efter och varför inte hundarna hållit koll på just detta får men där stod vi och titta på varandra, jag blev ärligt talat väldigt paff och visste inte riktigt vad jag skulle göra…så jag började sjunga för fåret…”bä bä vita lamm..”
Så där står vi, fåret och jag, tittar på varandra, jag sjunger, fåret tittar och lyssnar(?), när jag slutat bräker till och jag inser snabbt att fåret är nog inte så intresserad av min sjönsång utan tycker nog att jag är i vägen så jag flyttar mig lite diskret åt sidan ner i diket och fåret springer snabbt förbi för att hänga på resten av hjorden. Mm…det kan låta hur dumt, knasigt, bisarrt, komiskt och konstigt som helst men det hände och jag undrar vad fåret berättade för sina kompisar…
Det finns många vilsna som vandrar längs el Caminon, kraschade drömmar, äktenskap som inte blivit som de var tänkta, förlorat anhöriga och vänner i olyckor och sjukdom, slutat skolan och känner sig osäker inför framtiden…ja, det finns många människor här som använder vandringen som ett sätt att reflektera över sitt eget liv, när livskrisen sätter in och de förlorar fotfästet, blir lite vilsna och efter…. som det hundrade fåret…..
Kram på er alla!
Buen Camino!