en väg utan slut...
Klockan är tio, solen har varit uppe länge och blir allt varmare och varmare, jag har smörjt in mig med solskydd, en snusnäsduk indränkt i vatten sitter på huvudet, jag vandrar fram längs leden, en grusstig längs med en asfalterad bilväg, landskapet är öppet, åkrar överallt, leden är spikrak så långt ögat kan se, inte en människa i sikte, jag är helt ensam, jag böjer ner huvudet, tittar ner på det grådammiga gruset, stora och små stenar framträder, försöker parera de stora för att inte trampa snett, i vägkanten försöker det torra sönderbrända gräset överleva, mest är det olika sorters tistlar och kaktusliknande växter som klarar sig här, blå och lila blommande, men också en och annan buske med gula små blommor, jag tar ett steg framåt, tio steg, femtio steg, tappar snart räkningen, lyfter huvudet för att inte tappa riktningen, landskapaet har inte förändrats ett dugg, lika oändligt som för en stund sen, en minut går, tio minuter, tjugo minuter, trampar snett, ramlar nästan ner i diket bland tistlarna, rätar upp mig, rättar till ryggsäcken, det rasslar till i en buske, en mus…eller kanske är det en sork som raskt kilar över stigen mitt framför fötterna, annars är det mest ödlor och fåglar som rör sig i buskarna, ”Hola, Buen Camino”…. En cyklist trampar snabbt förbi på vägen, jag hinner knappt svara innan han är förbi, tyst igen, tankarna börjar irra iväg, fragmentariska, fantasieggande, obegripliga och svår greppbara, tittar upp igen, ingen förändring, vägen lika lång, utan slut som förut, framåt som bakåt, är som att vandra i ett ingenmansland, så fortsätter det, som i en berättelse utan slut, tittar på min hand, Frälsarkransen sitter där som den gjort hela tiden, greppar tystnadspärlan, ”i Guds tystnad får jag vara”, andas in djupt och börjar sjunga, ”Jesus Guds son, du ljus i mitt inre…” så går jag framåt, låter mig uppslukas av mitt inre…
Kram på er alla!
Buen Camino