Jag böjer mig ner och plockar upp en snäcka, min egen pilgrimssnäcka, kanske inte så perfekt och fin som de man kan köpa i souvenirbutikerna men jag har plockat den själv, där på stranden i Fisterra. Där vågorna sköljer in över stranden och försöker övervinna land. Där land sjunker ner i havets vågor. Där vinden sveper in från havet och över land utan att motstånd. Där solen sjunker ner vid horisonten och gör så att hav och land glöder. Där böjer jag mig ner och plockar upp snäckan som får symbolisera min vandring. Jag ska vårda den ömt, som en skatt, en pärla, något vackert, fint och betydelsefullt. En fin plats ska den få hemma…

Det är vackert här i Fisterra, slutet på jorden, en av många ”världens ände”, många vandrar eller cyklar hit ut men det går också att åka buss. För en del vandrare är detta målet, för andra något man gör om man hinner med. Från själva orten Fisterra kan man ta sig vidare ut till sista utposten, en fyr, innan havet tar över.

Kram på er alla!

Buen Camino!

Så är jag då här, i Santiago de Compostela, sitter på ena sidan av den stora öppna platsen framför Katedralen. Det är stor rörelse här, många människor och fler strömmar till, pilgrimer som precis kommit fram, många glada miner och glädjerop när de kommer. Man kramar om varandra, hejar på människor man sett under vandringen, många språk blandas, spanska, italienska, franska, tyska, kinesiska, portugisiska…. Alla vill fotograferas, föreviga detta ögonblick. Cyklisterna lyfter sina cyklar över huvudena, barnen gör v-tecknet, gruppfotografier… Många sätter sig ner mitt på torget, tittar upp mot Katedralen och Jakob som står där högst upp och blickar ut över folkhavet. Just nu ser man inte så mycket tornen på Katedralen. De är klädda i byggnadsställningar, en stor renovering är på gång. I ett av de närbelägna valven står en säckpipeblåsare och spelar, tonerna förstärks av valvet och lägger sig som en ljudmatta över torget. Försäljare av souvenirer, människor utklädda till statyer, tiggare….det är som ett stort skådespel, en njutning att sitta och titta, förundras och fascineras….
Precis runt hörnet ligger Pilgrimskontoret där kön ringlar lång av pilgrimer för få sitt intyg, Compostela. Mellan en och två timmar i kö får man räkna med.

Så slutar en del av min vandring här och nu, på torget framför Katedralen, bland alla människor, jag - en av många som vandrat här. Något återstår, att delta i mässan i Katedralen, att ta mig vidare ut till Fisterra och havet. Och naturligtvis… förnya mitt t-shirt förråd… men det känns bra att någonstans sätta punkt för vandringen och det blir här på platsen framför Katedralen bland alla människor från världens alla hörn.

Kram på er alla!

Buen Camino!

Vandrar på stigar jag gått förut, Samos, Sarria, Portomarín….namnen klingar välbekant i mina öron, bilder från tidigare vandringar kommer upp, kyrkor, vägkorsningar, kloster, vattendrag, skyltar… ja, till och med ett stall….men också människor jag vandrat med…behöver inte koncentrera mig så mycket på att hitta vägen här, dels därför att jag kan den ganska bra men också för att vi är många som vandrar nu. I morse när jag startade i Sarria för att ta mig upp för en brant sluttning var det som ett lämmeltåg med människor, framför mig och bakom mig…och så var det hela dagen, jag har passerat många människor och några har passerat mig, hukande under regnponchos som fladdrar i den regnbyiga vinden. Ja, det regnar och har regnat ganska mycket och i flera dagar, kläderna torkar inte riktigt… men det går det också. Vandrarhemmen är fullbokade och många trötta vandrare letar efter plats att sova. Några vandrar vidare, fortsätter till nästa plats, några får plats på golven, det brukar lösa sig så småningom…
Idag passerade jag 100 km märket, dvs stenen som markerar att det är 100 km kvar till Santiago de Compostela, en markering som visar att jag snart är framme…i alla fall med denna vandringen, sen finns det andra stigar och leder som jag fortsätter att vandra på…

Kram på er alla!

Buen Camino!

Det är jobbigt att inte hitta någonstans att bo….man letar och frågar men det är fullt över allt. Det hände mig igår.
Jag har nu kommit fram till det område som ligger ca 100-150 km från Santiago de Compostela och det är här som alla ”kortvandrare” startar. Ja, de kallas så utav dem som har startat i St Jean Pied de Port eller ännu längre bort. ”Kortvandrarna” kan vara människor som vandrat el Caminon i etapper under flera år, ca 100 km/gång, och nu kommit till den sista etappen, det kan också vara människor som inte kan, vill eller har möjlighet att vandra hela utan då nöjer sig med de sista 100-150 km för att då kunna få diplomet när de nått Santiago de Compostela. Det kan också vara människor som startade i St Jean Pied de Port eller Palermo men som inte velat vandra på den långa platta platån utan helt enkelt tagit taxi eller buss förbi den. Jag vill här säga att jag själv inte lägger någon värdering i detta, att det ena eller andra skulle vara rätt eller fel, alla gör vi vår vandring på vårt eget sätt och det ser lite olika ut för oss alla. Men en del som jag vandrat med kan ibland använda en lite hm…nedlåtande ton när de pratar om de som inte vandrar hela el Caminon.

Hur det än är med detta så blir det helt plötsligt väldigt mycket folk som samlas ungefär på samma plats, Triacastela, Samos och Sarria.  Och där stod jag, ganska sent på eftermiddagen i Triacastela, vandrat 15 km mer än jag tänkt, regnet strilade ner, under dagen hade jag vandrat över en bergskedja, och på vägen ner mot-och i Triacastela frågat efter boende på alla vandrarhem jag sett och fått nej! Jag kände hur stressen steg i kroppen, men något litet stall borde väl finnas tänkte jag. Och visst fanns det, i form av Casa Olga, ett litet pensionat och bra mycket över den budget jag tänkt mig men ibland får man ta det som det är. Jag är ju, trots allt i den ekonomiska sitsen att jag kan göra sådana undantag, men det är inte alla som kan det. Jag tänker på alla de som inte har någon bostad. Som inte har någonstans att ta vägen när natten faller på. Det betyder mycket att ha någonstans att bo. Hemmets betydelse för människan, att komma hem...

kram på er alla!

Buen Camino!

Det är så skönt att ibland bara få vila ut, när jag vandrar tar jag naturligtvis korta pauser, tar av mig ryggsäcken och låter ömma muskler få en stunds andrum, äter lite för att få energi, dricker vatten, men sen är det dags att gå igen, vill inte stelna till… idag var det så dags för en lite längre vila, visserligen är det lördag och inte söndag men det får gå ändå, 24 km avklarade och klockan är bara tolv på dagen, jag checkar in på ett litet, charmigt privat härbärge en bit vid sidan av leden, det är fräscht, rent och snyggt i förhållande till de tidigare övernattningsplatserna jag har varit på de senaste dagarna, personalen är vänlig och det är lugnt och stilla här, nu är det dags för vila och återhämtning, sätter mig i trädgården i skuggan under ett träd, skriver lite i min bok, andas i långa djupa andetag, försöker identifiera de olika dofterna som slår emot mig, lyssnar på vinden sus genom trädet, en kvinna sjunger vackert under tiden som hon tvättar sina kläder, en liten oas, idyll kanske men såååååå välbehövligt, fattas bara att Kärlek, Gudsfruktan, Klokhet och Förstånd ska komma och prata med mig…

men just nu är det bara vila jag behöver…

Kram på er alla!

Buen Camino

Klockan är tio, solen har varit uppe länge och blir allt varmare och varmare, jag har smörjt in mig med solskydd, en snusnäsduk indränkt i vatten sitter på huvudet, jag vandrar fram längs leden, en grusstig längs med en asfalterad bilväg, landskapet är öppet, åkrar överallt, leden är spikrak så långt ögat kan se, inte en människa i sikte, jag är helt ensam, jag böjer ner huvudet, tittar ner på det grådammiga gruset, stora och små stenar framträder, försöker parera de stora för att inte trampa snett, i vägkanten försöker det torra sönderbrända gräset överleva, mest är det olika sorters tistlar och kaktusliknande växter som klarar sig här, blå och lila blommande, men också en och annan buske med gula små blommor, jag tar ett steg framåt, tio steg, femtio steg, tappar snart räkningen, lyfter huvudet för att inte tappa riktningen, landskapaet har inte förändrats ett dugg, lika oändligt som för en stund sen, en minut går, tio minuter, tjugo minuter, trampar snett, ramlar nästan ner i diket bland tistlarna, rätar upp mig, rättar till ryggsäcken, det rasslar till i en buske, en mus…eller kanske är det en sork som raskt kilar över stigen mitt framför fötterna, annars är det mest ödlor och fåglar som rör sig i buskarna, ”Hola, Buen Camino”…. En cyklist trampar snabbt förbi på vägen, jag hinner knappt svara innan han är förbi, tyst igen, tankarna börjar irra iväg, fragmentariska, fantasieggande, obegripliga och svår greppbara, tittar upp igen, ingen förändring, vägen lika lång, utan slut som förut, framåt som bakåt, är som att vandra i ett ingenmansland, så fortsätter det, som i en berättelse utan slut, tittar på min hand, Frälsarkransen sitter där som den gjort hela tiden, greppar tystnadspärlan, ”i Guds tystnad får jag vara”, andas in djupt och börjar sjunga, ”Jesus Guds son, du ljus i mitt inre…” så går jag framåt, låter mig uppslukas av mitt inre…

Kram på er alla!

Buen Camino

Ibland händer det mest oväntade händelser när man vandrar så här, berättelser som jag levt med väldigt länge blir helt plötsligt alldeles levande…..
solen har värmt upp den morgonsvala luften och hettan gör sig allt mer märkbar, i det oändliga landskapet som jag vandrar i rör sig inte mycket, det är som landskapet, ja, hela naturen förbereder sig för siestan… då, långt där borta framför mig ser jag hur marken rör sig, sakta men säkert närmare och närmare mig, och som taget ur en gammal skolplansch synliggörs en herde framför mig på stigen, säkert hundra får, två hundar och denne herde med en lång mantel och herdestav, det enda som bröt av var väl solglasögonen och mobiltelefonen han pratade i, det var som att resa i en tidsmaskin, och innan jag visste ordet av så stod jag mitt inne i denna fårahjord, jag befann mig på en ö medans alla fåren passerade runt mig, jag stod alldeles stilla i denna flod av bräkande och ulldoftande massa, konstigt nog verkade djuren inte rädda för mig, kanske var jag bara ännu ett rundningsmärke på väg mot deras betesmarker… efter en kort stund var hjorden förbi och jag vände mig om för att fortsätta vandringen och då stod det där, ensamt, tyst stirrande… det hundrade fåret…
vet inte varför det kommit efter och varför inte hundarna hållit koll på just detta får men där stod vi och titta på varandra, jag blev ärligt talat väldigt paff och visste inte riktigt vad jag skulle göra…så jag började sjunga för fåret…”bä bä vita lamm..”

Så där står vi, fåret och jag, tittar på varandra, jag sjunger, fåret tittar och lyssnar(?), när jag slutat bräker till och jag inser snabbt att fåret är nog inte så intresserad av min sjönsång utan tycker nog att jag är i vägen så jag flyttar mig lite diskret åt sidan ner i diket och fåret springer snabbt förbi för att hänga på resten av hjorden. Mm…det kan låta hur dumt, knasigt, bisarrt, komiskt och konstigt som helst men det hände och jag undrar vad fåret berättade för sina kompisar…

Det finns många vilsna som vandrar längs el Caminon, kraschade drömmar, äktenskap som inte blivit som de var tänkta, förlorat anhöriga och vänner i olyckor och sjukdom, slutat skolan och känner sig osäker inför framtiden…ja, det finns många människor här som använder vandringen som ett sätt att reflektera över sitt eget liv, när livskrisen sätter in och de förlorar fotfästet, blir lite vilsna och efter…. som det hundrade fåret…..

Kram på er alla!

Buen Camino!

sitter utanför ett kafé i en liten by, el Burgo Ranero, vilar mig i skuggan  med ett glas öl, andas in och ut, tittar mig omkring och känner doften av tortillas, vid bordet bredvid sitter en äldre man med käpp, tunnhårig, glasögon, väderbitet ansikte, han hälsar och jag hälsar på honom, ”buen Camino”, ”gracias”, vi lyfter glasen och skålar, bara han och jag ut, det är lugnt och stilla, sen som om det fanns en osynlig signal kommer en efter en av de lokala byborna in och lugnet förvrids till rena familjefesten, alla går först fram till den äldre mannen och hälsar på honom, högljutt hälsande, kyssar och kramar, äldre tunnhåriga herrar i färglada Lacoste tröjor, rosa, lila och blå, kvinnor i mörka klänningar och vackra håruppsättningar, barn i olika åldrar, gående och med cyklar, och alla pratar samtidigt, med alla, högt och ljudligt, ingen verkar ta någon större notis av mig så jag sitter där bredvid mannen som alla vill hälsa och prata med, vin, vatten, öl och olika sorters tilltugg bärs ut av den intensivt och hårt jobbande servitrisen Monika, alla ropar efter henne för att kunna få något att dricka eller äta… förstår inte allt de samtalar om men att fotboll är ett av de hett debatterade ämnena är solklart, snart åker en grön duk fram på ett av borden och en kortlek tas fram, den äldre mannen och några av de äldre herrarna börjar spela kort, utan att på något sätt göra någon större jämförelse måste jag erkänna att jag känner mig som en statist i Gudfadern, kanske hamnade jag i en familjeträff, kanske är detta en återkommande byfest eller så är det helt enkelt så här i småbyar ute på den spanska landsbygden, ett sätt att hitta gemenskap, att umgås och att samtidigt ha lite social koll, kanske….

Väldigt trevligt i alla fall att få sitta där, vara en del av gemenskapen en stund, även om jag inte förstod allt som sas men efter en stund fann jag ljudnivån allt för hög och cigarettröken allt för dominerande för hälsan och jag drog mig sakta och diskret bort från sällskapet mot härberget…

Kram på er alla!

Buen Camino

...och där kom dom gående på vägen, Miriam och Boris, men Boris först och sedan Miriam. Boris är den som bestämmer....och Miriam följer sakta efter. De ser så lugna, tålmodiga och trygga ut där de vandrar leden framåt. De bär på var sin ganska tung packning och de har två följeslagare, Gust och Marc och de har vandrat från Oelegem i Belgien och är nu på väg till Santiago de Compostela. Både Gust och Marc har stora vita skägg, snälla ögon och bullrigt tal/skratt, klädda i en tomtedräkt skulle de vara som hämtade ur en Disneyfilm vid jul. De två männen, Gust och Marc och åsnorna, Boris och Miriam, ja...de är faktiskt åsnor genomför en "mission" (insamling) för "KITES care team Childhospital UZ Leuven". Vet inte om jag förstod det rätt när vi pratade med varandra men om jag uppfattade det rätt så handlar det om att hjälpa barn med mycket svåra sjukdomar och multihandikapp, och deras familjer/anhöriga. Både Gust och Marc har själva fått hjälp och stöd av den organisationen och nu vill de hjälpa till på sitt sätt. 

Det är fint att stötta och hjälpa andra, det finns många sådana exempel här på Caminon, av folk som hjälper varandra. Allt från att visa vägen, laga mat tillsammans, dela med sig av sin matsäck, vatten, men också sitta och lyssna...utan att säga något eller alltid förstå men det kanske inte är det viktiga, det viktiga kanske är att det finns någon där för den som vill prata av sig. Det är inte alltid som man själv förstår att man hjälper... Ungefär som Miriam och Boris, de går där längs leden i en mission som själva inte bestämt eller kanske inte förstår, men de hjälper till...och de hjälper till att skapa uppmärksamhet och glädje där de går fram. Många pilgrimer blir så glada, ler och skrattar och för ett ögonblick är all värk som bortblåst...

Det finns många som Miriam och Boris...Tack alla ni!!!

Kram på er alla!

Buen Camino!

Jag en minns en lite vagt en berättelse om en tävling mellan solen och vinden, om jag minns rätt så tävlade de om vem av dem som kunde få en man som gick på vägen att ta av sig rocken, båda var övertygade om att de själva var bäst lämpade för den uppgiften.... vinden tog i av alla krafter och mannen kröp ihop i skydd av rocken, och ju mer och hårdare vinden blåste desto hårdare höll mannen i rocken för att söka skydd, sedan tog solen över och lyste över mannen, och snart blev det så varmt att mannen tog av sig rocken....ja, något sådant tror jag att berättelsen var, säkert fanns det en poäng med den men jag kommer inte riktigt ihåg den... kanske inte gör så mycket men jag tänkte på den berättelsen idag när jag vandrade mellan Catrojeriz och Fromista, ca 26 km.

För som jag tidigare nämnt så är jag nu i början av den stora platå som upptar ca 15 mil av leden, där är allting i princip platt, inga kullar, dalar eller träd utan ett oändligt platt landskap breder ut sig. 

Och idag kände jag mig verkligen som den mannen i berättelsen, det var som om solen och vinden slogs om mig, ena sekunden värmde solens strålar min rygg och det blev oerhört varmt och svettigt, några minuter senare så kommer det en kall isande vind som verkligen kryper innan för skinnet och kyler ner mig, av med vindjackan, på med vindjackan, knäpp upp lite, kanske skjortan är bättre, av och på med ryggsäcken.... :)
hahahaha.....det var inte lätt att veta hur jag skulle göra, men å andra sidan hade alla som följde leden ungefär samma dilemma... samtidigt hade bönderna i trakten bestämmt att de skulle vattna åkrarna och eftersom vinden låg på så spred sig ett fint duggregn längs leden över vandrarna...och när solens strålar bröts i vattendimman så uppenbara sig ett vackert färgskådespel i mötet av alla små regnbågar....
När jag vandrar är det lätt att böja ner huvudet och bara gå...och ibland behövs det men det är också bra att ibland kunna höja blicken och se det som sker runt omkring, även i det mest vardagliga mötet som med solen, vinden och vattnet sker små vackra underverk som gör vandringen mödan värd....

Vem vann undrar ni kanske, jag vet inte men vindjackan fick till slut vara på hela tiden, hellre är jag varm och svettas än att gå och frysa och riskerar att förkylningen förvärras....

Kram på er alla!

Buen Camino